som en hel löparklubb

Skogsrundan i helgen med J utökades med M och S som jag inte sett på säkert 2 månader. M är verkligen så himla rar och trevlig; hennes man S kanske på gränsen till tvångig, men j-lar vad han springer bra. Och så tok-dissar han alla som springer mindre än 150K i veckan. Började prata marathonträning med honom men det var ju lönlöst; han rekommenderade ngn träningsplan med löpning 7 dagar i veckan men jag slutade lyssna efter 5 minuter.

Coach

Gick igenom min träningsdagbok från NYC marathon träningen, bedrövlig. Faktsikt märkligt att jag ens tog mej runt den där banan utan att dö med tanke på hur få långpass jag hade fått till. Nu är frågan om jag ska skicka den oredigerad till P, eller ändra lite här och där...
Nej, beslutet blir att skärpa mej och vara ärlig, är man apa så får man stå för det.

cycling class

Det måste faktiskt erkännas att spinninginstruktören P är rätt bra, med tanke på hur mycket jag egentligen avskyr spinning. Men triatlet kommer jag ju aldrig bli, en gång i veckan räcker. Dessutom hade P den goda smaken att erbjuda sej att coacha mej i min marathonträning. Mycket bra motivationshöjare.

skogen revisited

Med J. Y var sjuk. J var ytterst upprörd över att hennes placering i senaste halvmaran påverkats negativt av alla män som sprang med 'lånade' dam-startnummer. Faktiskt en poäng som jag inte betänkt tidigare; om man får någons startnummer men inte byter namn, eller kön då....
I vilket fall så hade vi så kul när vi sprang att jag glömde att vända efter 7.5K som jag föresatt mej. Men med tanke på att det var 1 vecka efter maran bara så kändes 23K helt ok, faktiskt.

Stockholm

28 grader var kanske inte bästa vädret (skidåkning på Grönland i kombination med relativt mycket alkohol var kanske inte bästa marathonuppladdningen heller). Men det var onekligen schysst att starta med eliten; byta om inne på stadion, glida ut framför TV-kamerorna (haha) till startgrupp A 5 min innan start, för att inte tala om den väl tiltagna goodiebagen man fick efter målgång. Och supporten längs banan var kanon. fast det hjälper föga när man känner sej som en urlakad disktrasa. 60:de plats blev det, 30:de svenska. Apa, men inte hel-apa ändå. Och så ska jag rama in min nummerlapp och berätta för mina barn och barnbarn om när jag fick springa med de seedade löparna ...