på banan igen

efter något annorlunda crosstraining i form av snowboardåkning och isklättring är jag nu tillbaks i löparspåret. Igår blev det en mil längs floden i det fina vintervädret. Återupplivade mina gamla 'winter tights' som tillsammans med ful-rosa Nike-tröjan, mössa och vantar blev den perfekta vinterträningsoutfiten. Om jag varit modebloggare hade jag lagt ut ett foto....

snö och spinning

Imorse blev det spinning kl 06.15. Nästan lite julstämning att köra dit i mörkret och snöslasket. Har ont i foten efter mitt alltför ambitiösa backträningspass i helgen, förhoppningsvis blir det bra tills efter nyår; för då måste jag köra igång med marathonträningen inför Rotterdam på allvar. Kommer definitivt bli tvungen at skaffa ett overpriced gymkort även i det nya landet; kan bara inte motivera mig själv till att springa utomhus när det är mörkt och kallt.

Thanksgivingträning

Imorgon är det amerikananernas absolut viktigaste helg, Thanksgiving. Som de tror att pilgrimerna uppfann på 1600-talet. Fast så var det ju såklart inte. Hursomhelst så ska det ätas kalkoner en masse och gymmet tar tillfället i akt att ställa in 90% av träningspassen. Tex spinningpasset som jag hade tänkt gå på kl 06.15 imorse. Synd bara att de inte kunde skriva det på sin websida. Nu blev det lite halvsegt hasande på trappmaskin + elliptical. Jag inbillar mej att framgångsrika marathonlöpare alltid tränar på morgnarna och försöker således övertyga min egen morgontrötta person att bli likadan. Det går sådär, ffa när man tillbringat kvällen med goda vänner på peruansk restaurang och ätit motsvarande sin egen vikt i form av guacamole, som igår.

Crosstraining

står på programmet innan det är dax att dra igång träningen inför Rotterdam i april. Dock sådär kul att gå på spinningpass där instruktören bara står på golvet och vevar med armarna 95% av tiden. Pilates däremot är riktigt kul. Fast inte konditionsfrämjande precis. Däremot känns det verkligen som om man blir smal och stark. Men de flesta på passen ser varken särskilt smala eller starka ut. Kanske tränar de inte tillräckligt ofta..?!?

Löpband

Måste vara det tråkigaste som finns att springa på. Ffa sådana där utan TV och med en gigantisk spegel framför sej. Som det finns på mitt gym. På löpbandet orkar jag hålla marathontempo i typ 10 minuter. Det är oerhört frustrerande. Och mystiskt. Men som kompensation kan man springa och läsa samtidigt. Fast bara skvallertidningar med stor text, eftersom böcker faller ner från den lilla fåniga hyllan och seriösa tidningar ju alltid är skrivna med helvetica narrow 6 pt. Så under vintern när det oftast är för kallt och mörkt för att springa ute vet jag allt om vem som dejtar vem i Hollywood, vem som är gravid och vad alla Brangelinas barn heter.

Inga 8 timmar här inte...

Dåliga föräldrar lämnar sina barn på dagis innan 07.30 för att hinna springa sin träningsrunda och ändå komma till jobbet innan chefen. Och hämtar kl 18. Ibland går dåliga föräldrar tidigare från jobbet för att hämta redan kl 17. Men då vill barnen ändå bara sitta kvar i dagisfrökens knä och sjunga om dinosaurier. I USA stänger dagis kl 18.30. Och ingen hämtar kl 15. Alltså är alla amerikanska föräldrar dåliga. Och hur ska det gå för de stackars amerikanska barnen? Smaka på den, alla Linda Skugge, Katerina Janouch mfl där ute....

Kirsten Melkevik Otterbu

..den norska OS-marathonlöparen, tränar numera bara 2-3 timmar om dagen. Innan sprang hon minst 4 timmar, 7 dagar i veckan. Hennes vecko-milage låg på 350 km. Imponerande. Ffa kan man fråga sej hur hon hann trycka in all den träningen innan hon slog igenom och kunde försörja sej på löpningen. Hade hon aldrig något vanligt jobb? Kunde blivit en bra kvällstidningsrubrik; 'norsk lyxhustru vinner Stockholm Marathon'. Eller något.

Lillasysters löparvänner

Min underbara syster är en fokuserad marathonlöpare. Utan att överdriva skulle man kunna påstå att jag lärt mej det mesta jag kan om långdistanslöpning av henne. Hon är med i en löparklubb. De springer tillsammans och sen utbyter de tips om träningsprogram och om hurdana inlägg man ska ha i skorna. På sina pysselkvällar gör de mellantidsarmband och bakar energikakor. Sexton veckor innan marathonloppet ska man bara fokusera på sin träning och i förekommande fall på sitt jobb och kanske lite på sin familj. Inget festande. Ingen sprit. Om man ska resa bort måste det vara till ett ställe där man kan springa. Jag undrar om det är en löparklubb. Eller en sekt.
Hursomhelst så är min syster nog inte så renlärig som de andra.

Det är kul..... efteråt

Ta ett godtyckligt marathon-lopp, tex Stockholm Marathon. >50% av löparna springer sitt första marathonlopp. Eftersom denna trend är generell innebär det att bara hälften av alla marathonlöpare tycker att det är tillräckligt kul för att fortsätta. Tänk om det var så i andra sporter. Tex skidåkning, 'äh, jag har åkt en gång, det räcker', eller klättring; 'nej tack, det har jag redan provat'. Tala om imageproblem. Å andra sidan tycks ju rekryteringen av nya hoppfulla gå utmärkt; alla större marathonlopp är fulltecknade minst ett halvår i förväg.
För oss som är 'hooked' är det annorlunda. Att springa marathon är lite som att föda barn. Direkt efter tänker man 'aldrig mer' bara för att några timmar senare tycka 'nja, kanske'. Och efter ytterligare ett tag känns det plötsligt som en jättekul grej att göra om.